Mitt år i USA som au pair!

fick från min mamma höra en tråkigt nyhet om någon som tagit livet av sig i vikingstad. hoppat framför tåget. (fick dessutom smaskig fakta, snarare äckligt.. allt för att reta er mohaha. nej förlåt ska inte skämta om det) men killen, den stackars killen var bara 16 år. snart 17 år. egentligen, hur liten och ung är man inte då. vad vet man om livet i sån ung ålder? killen mådde säkert inte bra eftersom han avslutade sitt liv som han gjorde men han har heller upplevt mycket. inte ens halvvägs genom livet. jag lider med honom, hans familj och vänner, även om jag inte har någon aning om vem det är. när jag ser bilder på honom och tänker att han faktiskt är död, det är konstigt. kommer kännas ännu mer konstigare att stå på den där tågstationen igen när jag är tillbaka i Sverige och vet att nån tog livet av sig här för 6 månader sen.

jag är glad att min så kallade tonårs period gick igenom så himla smidigt. jag skulle inte säga att jag var något problem eller hade mycket problem alls (eller va säger ni mamma & pappa). perioder hade jag självklart som alla andra, livet är inte en dans på rosor. men precis som allt annat gick det att lösa. jag hade en smärtfri tonår. vilket jag är glad för. jag var ett lätt barn skulle jag vilja påstå. jag önskar att mina egna barn också blir såna. samtidigt, utan att mena något illa eller låta respektlös förstår jag inte hur något kan må så dåligt att de inte vill leva längre. allt går att lösa, åtminstonde göra lite bättre. men som sagt, jag har haft det rätt lätt jag.

sen lider jag med tågföraren som förmodligen också fått men för livet.

vad jag kanske ville komma fram till här var nog att jag är tackam för allt jag har, hur jag mår, hur mitt liv varit och jag inser att jag har så mycket kvar i livet att uppleva. ska inte låta något hindra mig från att göra vad jag vill göra. jag är trots allt rätt ung fortfarande jag med, så vad vet jag om livet? men jag är nyfiken på att ta reda på det i framtiden. yey.

love u guys hemma. och saknar er.