Mitt år i USA som au pair!

we start real slow

det finns så mycket i mitt huvud som jag skulle vilja säga, men vet inte hur jag ska få ut det på rätt sätt. folk frågar mig, hur känns det att komma hem nu då? svaret är; jag vet inte. det är blandade känslor. det ska självklart bli hur kul som helst att träffa alla mina fina hemma. har varit borta ett helt år. saknar massa personer och massa saker. lite mat, lite godis, lite ställen kanske men utöver det finns inte mycket. inget jobb, inget plugg, inget (riktigt) hem. det får jag väl ta på mig lite själv också som inte ansträngt mig. men kommer behöva lite rehab när jag kommer hem. Sverige saknar jag inte direkt alls. jag trivs nåt grymt här. jag kan säga att jag inte gillar Sverige, självklart gillar jag det lite, det är mitt land men inget jag föredrar. det finns folk som inte förstår det förrän ni faktiskt sett annat och folk som faktiskt aldrig kommer förstå det. jag trivs så mycket bättre här än i Sverige. gillar inte landet. tråkigt. människorna, inga höjdare. nu är det ju inte allt över en kant men överlag. får jag chansen så sticker jag direkt.

 

det är jobbigt att lämna alla här. Nicole. min andra halva. utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort. oavsett hur mycket jag skriver kan jag inte beskriva vad hon betyder för mig och hur mycket jag kommer sakna den människan. sen har vi våra vapendragare Emma & Janina. två heeeeelt underbara brudar. de har förgyllt många av mina dagar här och är så himla glad att jag har dom vid min sida. Em & jag är inte färdiga med varann heller. vi ska leva loppan i nästan 4 veckor tillsammans. oj vad grymt vi kommer ha det! vi fyra är som de tre musketörerna. ett riktigt awesome gäng. de är dock närmre mig, Em är 1½ timma bort i Sverige och J är landsgranne! Nic å andra sidan är på andra sidan jorden. när jag lämnade Sverige visste jag att mina vänner skulle finnas kvar när jag kom hem igen. det är som att jag levt ett år medan tiden stått stilla hemma. vännerna man skaffar här vet man aldrig när, eller om man kommer se igen. finns viljan så självklart är det möjligt. men lättare sagt än gjort.

 

min familj. mina fina pojkar! hur mycket barn & pojkar de kan bli så är de så himla underbara. när jag är borta på helgerna börjar jag resan sakna dom. de har gett mig så många skratt och de har lärt mig saker genom dessa 9 månader. tacka gud för att jag bytte familj och fick denna. vad jag vet är att jag har en andra familj och jag KOMMER KOMMA TILLBAKA.

 

försöker njuta så mycket nu de sista, snart 8 dagarna, jag har. när jag är själv tänker jag för mycket. när jag umgås med mina vänner mår jag bra. stressad. trött. utmattad. exhalterad. nervös. vet inte vad som väntar mig när jag kommer hem. reaktioner. förväntan. det är svårt.

 

aldrig trodde jag att det skulle bli så svårt att åka hem. även att jag är redo att åka hem.

men underbara sandytass<3
åååååh seriöst. ÅK INTEEEEE. vad ska jag & nic ta oss till!?

tack för alla underbara minnen vi har skapat, du är guld <3

jag förstår precis vad du menar. just nu känner jag mig lite apatisk. jag har liksom ingen lust att göra någonting. jag har redan fått säga hejdå till min tyska bästa vän som åkte hem för en vecka sen. om drygt tre veckor får jag säga hejdå till min andra hälft här. utan henne hade jag blivit galen tusen gånger om.

även fast jag inte åker hem till sverige utan vidare till LA, kan jag inte riktigt känna mig lycklig eller exalterad över det. jag vill inte lämna new york och mitt liv här. jag är så lycklig här att jag liksom inte vet hur livet var innan jag kom hit. jag har absolut ingenting i sverige. (förutom familj och vänner alltså). inget jobb. ingen lust att plugga. ingenting där hemma är eller kommer någonsin att bli som det är här.

det är svårt att förklara för människor som inte riktigt sitter i samma båt eftersom det är svårt för dem att relatera. men jag förstår precis vad du går igenom.

jag orkar inte ta tag i min packning. orkar inte fixa med min flygbiljett till cali. orkar inte fixa någonting alls. som sagt.. känner mig helt apatisk. helt överfylld av känslor men samtidigt tom. hur säger man hejdå till människor man älskar (och som man inte vet när man kommer att se igen), och hur säger man hejdå till ett liv som har varit så intensivt, häftigt, förjävligt, roligt, galet och otroligt som det här livet som vi har levt under detta år?

baaaaahhh...skönt att jag inte är ensam om att gå loco i alla fall! kram kram!!! :)