Mitt år i USA som au pair!

har fått förfrågan från min kära arbetskollega Malin, ibland önskar jag att folk var lika peppande som du, att skriva om min resemånad lite. kan bli kort och översiktligt. minnet sviker ju på detaljer ibland.. blir nog mitt sista inlägg i vilket fall, om jag inte beslutar mig för att klaga lite till.

 

min och ems resa började 28 juli, då vi hoppade på flyget till miami. där skulle vi hänga ända fram till 10 augusti om jag minns rätt. alltså nästan två veckor. och låt mig säga, dessa två veckor var bland de bästa i mitt liv. nog för att jag var rätt trött och helt slut efter allt jobb sista tiden, men så underbart att bara ligga på stranden, bada, äta & sova. att göra ingenting. våran dag såg ut såhär; gå upp när vi vaknade ca 8-9, började käka frulle och packa väskan för stranden till ca 1030-11. sen låg vi där hela dagen, fram till allt mellan 2-5 kanske. beroende humör osv. på stranden stekte vi, badade vi, blev jagade av fiskar, kasta boll, ragga på tyska killar och napade! sen begav vi oss hem. tog oss varsin dusch och därefter kunde vi vissa dagar gå och handla. eller ligga i sängen och läsa böcker. ligga i sängen och titta på film (love HBO) eller bara reta varandra och gå varandra på nerverna. as kul. oftast gjorde vi ingenting efter att ha varit på stranden, gick inte utanför rummet. sen hade vi ju undantag ibland under dessa två veckor. en kväll hängde vi på en bar med gratis drinkar till damer, beerpong och efterfest med killar vi träffade. en annan kväll hängde vi med två tyska killar som knappt kunde engelska. en dag gick vi och shoppade i värmen (riktigt dåligt beslut). en dag åkte vi ner till key west på en snorkling tour. tror det var allt vi gjorde. det var bara grymt underbart att inte ha koll på klocka, dagar eller något. DET var livet.

 

redan har inlägget blivit långt. men jag kör på. två veckor senare en fredags eftermiddag hoppade vi på planet från fort lauderdale till san fransisco. kom dit på kvällen, från ca 35+ till typ 10+.. HEMSKT. dåligt ide. brrrrr. med hjälp av polis så hittade vi alla fall till hotellet. trötta som attans orkade vi inget denna kväll. lördagen bestod av grymt mycket gång. gå, gå och åter gå. vi letade efter sovsäck som vi skulle behöva under touren som började dagen därpå. att leta dagen innan, dåligt ide! i alla fall tog det oss nästan hela dagen. men vi fick ju i och för sig se halva san fransisco. tog en sväng förbi painted ladies när vi ändå var på gång med walking. sen hemåt, slappade ett tag skulle jag tro. sen ryktades det om att det var fest i källaren på hostelet. detta hostel är då känt för att vara ett riktigt party place. och det var det! minst sagt så intog jag och em beer pong bordet och därefter var vi legender! oj vad vi spöa skiter ur de andra. mycket öl, allt gratis. gratis öl, gratis margarita.. allt. gratis är gott. detta blev en riktigt rolig kväll. fasade dock för baksmällan nästa dag då vi skulle upp med gryningen. men det gick bra.

 

söndagen träffade vi våran tourguides. sen började våran 8 dagar resa från norr till söder i två vita minivans. började självklart med san fransisco. åkte runt och såg det mesta. ni vet att turist saker man ska se. efter lunch såg vi golden gate bron som sista grej. coolt. det var som ett vykort, helt ärligt. men efter det så rullade vi iväg på en lång bilresa. denna gång mot yosemite np.(eller en bit utanför på campingen) vi kom väl fram runt 4 tiden skulle jag gissa på och då var det bara börja bygga läger, laga middag och sen snacka skit. sa jag att vi alla fick bygga våra tält själv? att jag är kung på att campa nu är ett faktum. förutom första gången här då, för det var emmas födelsedag så demostrationen blev vårt. och nu var det helt plötsligt varmt igen.. bye sf!

 

måndagen packade vi ihop, åkte mot yosemite np (på riktigt denna gång) med några stopp på vägen dit. sjukt fina utsiktsplatser så att säga. det är svårt att förklara för att ni ska förstå. väl framme där så hyrde vi cyklar och cyklade runt i parken. efter det hängde vi lite vid stranden och badade i iskallt vatten. sköööönt som fän. sen rullade bilen vidare mot ytterligare en camping utanför yosemite. där vi satte upp allt och beställde pizza, vet inte hur många exakt man skulle gissa på typ 10-15 pizzor kanske? nja 10 kanske.. jag & em var på nåt lustigt humör den här kvällen, kanske var det viruset från yosemite vi fick reda på veckor senare.. nevars. men vi låg och brottades och garvade medan alla satte upp tälten. men till sist we got to our sense och joinade dom. på kvällen åkte vi till hot springs och badade i ett varmt hål. träffa lokala bybor, som jag skulle förklara lite som white trash utan att låta dömmande. men det var de. sen sov vi gott.

 

tisdagen var det dags att bege sig mot LAS VEGAS BABY. men vid den här tid punkten, hade jag sedan söndagsmorgonen gjort mig illa i foten. fråga mig inte vad för det vet jag inte men hade förbaskat ont. denna fotjävel förstörde hiking i yosemite OCH gran canyon för mig. även min outfit i las vegas eftersom jag inte kunde använda högklackat (haha, om jag vetat det när jag var full som en gris).. i alla fall. vi rullade, det var mycket bilåkande dessa 8 dagar, mycket ömmande stjärtar på sätena. men så kom vi fram, då var det lite egentid inna för att fixa sig, komma iordning och så innan. SEN.. SEN NI. mohahah. hade vi hyrt THE PENTHOUSE på hotellet Mandalay Bay (GOOGLA DET). och vi hade utsikt över HEEEEEELA VEGAS. det är helt klart oslagbart. sen började vi förkröka så det står härliga till. grymt! därefter åkte vi limousin genom vegas. önskar jag inte druckit så mycket och där slutar vi historian...

 

onsdagmorgon, uppstigning tidigt som fan. för nu skulle det SKYDIVAS! eller ja, skydiving på g. full och glad steg jag och em upp. tog en brak frukost på haket bredvid vårt motel. haha ja, vi bodde på motel. sen åkte vi dit. lika full och glad skrev jag på ett papper om att jag godkände att jag kunde dö. kul. haha ja det tyckte jag då. sen, lång historia kort så åkte vi upp i ett flygplan och sen bara slängde oss ut. har aldrig känt mig så fri. fyfan. helt underbart!! MEN, medans andra gruppen hoppade (jag var första) så började jag gå från full till bakfull... uuuuusc. aldrig mått så dåligt. förstörde mina andra dag i vegas. varmt uta helvete och heeeeemskt. sov gott den natten.

 

usch nu börjar jag bli trött på att skriva. men på torsdagen rullade det mot grand canyon och om jag minns rätt så tog det nästan hela dagen. vi kom fram framot eftermiddagen och satte läger. gjorde middag och lite små fix sådär. grand canyon var faktiskt kallt. kallare än vad jag trodde att det skulle vara. och nu insåg jag att jag TROR att det var på vägen hit vi stannade i death valley, är inte hundra. men death valley är ju öknen och hel coolt. vi var uppe på ca 126 F tror jag, 42-45 grader?? fick nästan tuppjuck så varmt det var, INTE kul. stannade också på lägsta punkten i USA.. x antal meter under sea level. marken var bara salt. ap coolt. men men tillbaka till gran canyon. efter allt så åkte vi mot "utsikten". kan bara säga wow. helt otroligt. sen såg vi solnedgången i gran canyon. legendary.

 

fredagen började med en hiking en bit ned i grand canyon och som jag nämnde tidigare var ju min fot fucked up så missade det tyvärr. kunde inte gå. så jag chillade galet me fåglarna och alla andra djur på campingen. SKÖNT med tystnad kan jag säga. försök umgås med 25 andra brudar. gaaaaaah. jag behövde tystnaden för mig själv. när de var färdiga så åkte vi mot lake havasu med ett stop på route 66. väl framme vid lake havasu var det sköööööönt. (undra hur många gånger jag sagt, eller tänkt ordet skönt i denna story). satte upp vårt läger och därefter var det bara middag, musik, öl och chillaaax galet. men den natten skulle bli den värsta nånsin. det var så varmt att det rann om oss. folk la sig på borden utomhus under bar himmel. önskar jag varit lite snabbare med det också. men fick plågas i tältet.

 

lördagen vaknade jag upp blöt som en fisk typ. moahah. men i och med att jag var så trött så sov jag väl nästan hela vägen till LA. haha grymt. vi packade bussarna och rullade på LA dammit. väl där så såg vi väl det man ska, vi körde upp på the hills och såg the hollywood sign. åkte nedåt och fick egentid på hollywood boulevard där vi strosade runt. inga kändisar lol. sen åkte vi till rodeo drive & beverly hills. såg det och även hotellet wilshire som är med i pretty woman. sist men inte minst åkte vi till vårt hostel i santa monica. där splittrades vi från våra tourguides. Chrissy skulle ha ny tour imorgon men Joe stannade kvar och mötte upp oss på kvällen. den här gången bodde vi 10 brudar i en dorm hahah. men på kvällen så tog Joe och vi som fyllt 21 varsin öl ute. yaaaaaahh. kvällen blev tidig för oss eftersom att vi skulle upp och surfa nästa morgon.

 

Joe mötte upp oss denna söndagsmorgon, tog oss till santa monica beach och där surfade vi. fyyyfan vad kul. helt underbart och jag stod upp på mitt första försök yay. efter det sa vi farväl till vår favorit joe och stekte på stranden. gick hem, käkade, duschade osv. på kvällen gick vi till santa monica pier. tidig kväll denna också eftersom jag och em skulle till san diego.

 

måndag morgon, FAIL. stort big fail hahaha. tur att jag kan skratta nu i alla fall. vi hade bokat tåg från LA till san diego. men tydligen skulle det vara nån buss med. men de direktioner vi fick verkade inte stämma. så vi missade våran bokning.. så i desperation tog vi en taxi till LA downtown och stationen där, bokade en ny biljett till ett tåg som gick om 20 min. hoppade på det och kunde slappna av. hahah. herregud. sen kom vi fram till san diego, vilket också var fail. vi bodde i sna diego downtown som inte alls var vid stranden eller något sådant. bara massa.. stad liksom. om jag minns rätt så strosade vi bara runt och tittade runt lite den här dagen. handlade lite o så.

 

tisdag så hittade vi en park att sola vid. haha så där fläkte vi ut oss som två valar och njöt. på kvällen gick vi till mallet där och käkade på panda express, vår favorit restaurang där moahaha. hängde rätt mycket på rummet med. vi var rätt trötta efter touren.

 

onsdagen gick vi upp galet tidigt för att hoppa på planet tillbaka till vårt älskade new jersey. där skulle janina plocka upp oss och blev också överraskade av nic i bakluckan av bilen. helt underbart.

 

där var min resa. kort men ändå långt haha. jag vill bara tillbaka. vill bara leva det livet jag gjorde där. helt underbart så det finns inte! gaaaaaaaaaah. blir lite ledseeeeen. men nu har ni my story. tack för mig nu har jag nästan kramp i fingrarna. sen helt ärligt så är det så mycket bilder så orkar inte lägga upp några. kolla fb i så fall .blir bara mer ledsen om jag ska titta på dom..

jag brukar aldrig vara inne här men eftersom jag är grymt uttråkad så kikade jag in och såg att det fortfarade finns vissa besökare. så eftersom det fortfarande finns en del som läser bloggen så tänkte jag nu skriva ett långt inlägg om den hårda sanningen! i alla fall när det gäller min hemkomst och i min situation.

 

jag har nu varit hemma i lite mer än två månader, och jag har nog aldrig mått så dåligt eller varit så olycklig i hela mitt liv. kan ha varit under mina tre första månader i Minnesota innan min rematch, men annars finns det ingen punkt i mitt liv som jag mått såhär. innan jag åkte hem så hade jag väl på känn att det kunde bli så. jag hade inget jobb, inget plugg och ingenstans att bo. det har jag fortfarande inte. jag har sökt hundratals jobb och imorgon kommer L hem vilket innebär att han tar tillbaka sitt rum och jag flyttar ut i vardagsrummet på en säng mitt i rummet. mina grejer från USA ligger fortfarande i en resväska. mina saker hemifrån Sverige ligger fortfarande packade i kartonger längst in i garaget. det är mitt liv. jag tror att det enda tillfället jag var relativt glad var när jag klev ut från gaten på flygplatsen och fick se min mamma. när jag sov hela vägen i bilen från arlanda hem till lilla linköping. första dagen/kvällen hemma när alla kom för att träffa mig. det var nog den enda dagen jag var glad för att vara hemma. sen har det bara gått nedför.

 

likaså som att jag har växt under mitt år i USA har också min vänner och familj växt här hemma. dock inte på samma sätt som jag. jag har insett att jag vill göra så mycket mer med mitt liv (kanske mer än vad jag faktiskt kan) jag är inte alls redo att "gå in i vuxenlivet". jag vill resa, jag vill sätta upp mål, jag vill skapa minnen, jag vill inte stadga mig på en plats för resten av livet. det är inte alls vad mina vänner här hemma anser. de är redo för vuxen livet. deras planer innehåller barn och familj nu. jobba och skapa ett hem. jag klandrar dom inte för det, men jag har inte samma åsikter. jag känner att jag inte alls hör hemma i Linköping längre.

 

det är svårt att komma hem till något så litet och något som är likadant som du åkte. att du har upplevt ett sådant äventyr är inte många som förstår. i alla fall inte i min krets. jag var jätte glad att jag skulle få dela med mig av detta utöver det vad folk har läst på min blogg. men så var det inte alls. det enda jag fick höra när jag kom hem var "hur har du haft det?" och "men vad ska du göra nu?". mer än så var det inte. folk bryr sig inte. jag hade fått varningen innan från min värdmamma, att ingen kommer vilja höra vad jag har att berätta. och så rätt hon hade. men att min familj inte ens ville veta, inte hade tid, eller kunde. att komma hem och känna sig så ensam, det är svårt. nu i efterhand ångrar jag mig. jag önskar att jag hade förlängt. för nu inser jag hur mycket bättre mitt liv var där än vad det är hemma. då hade jag åtminstonde fått ett till år att förbereda mig för det här bakslaget (som jag tyvärr faktiskt hade i bakhuvudet men inte ville inse).

 

samtidigt som jag kände att jag inte kunde prata med någon här hemma så kände jag också sakta hur min kontakt med de som var kvar på andra sidan jorden också försvann. frågan är om det är tidskillnaden, orken eller viljan hos människor som orsakar detta. jag försöker och försöker men efter tag tröttnar man. jag kan inte bara ge och ge men aldrig få tillbaka. jag önskar att jag kunde men jag kan inte.

 

förhoppningsvis känner inte alla au pairer som ska hem eller är hemma samma sak som jag. eran situation kanske är bättre. men allt jag vill är att åka bort, åka iväg nånstans. nu. jag har ingenting här.

 

deppigt va? tyvärr det är min hårda sanning. nu måste jag bara jobba på att få min motivation tillbaka. det har gått två månader och den har bara försvunnit mer och mer. så måste komma på vad jag ska göra för att hitta tillbaka.