Mitt år i USA som au pair!

jag brukar aldrig vara inne här men eftersom jag är grymt uttråkad så kikade jag in och såg att det fortfarade finns vissa besökare. så eftersom det fortfarande finns en del som läser bloggen så tänkte jag nu skriva ett långt inlägg om den hårda sanningen! i alla fall när det gäller min hemkomst och i min situation.

 

jag har nu varit hemma i lite mer än två månader, och jag har nog aldrig mått så dåligt eller varit så olycklig i hela mitt liv. kan ha varit under mina tre första månader i Minnesota innan min rematch, men annars finns det ingen punkt i mitt liv som jag mått såhär. innan jag åkte hem så hade jag väl på känn att det kunde bli så. jag hade inget jobb, inget plugg och ingenstans att bo. det har jag fortfarande inte. jag har sökt hundratals jobb och imorgon kommer L hem vilket innebär att han tar tillbaka sitt rum och jag flyttar ut i vardagsrummet på en säng mitt i rummet. mina grejer från USA ligger fortfarande i en resväska. mina saker hemifrån Sverige ligger fortfarande packade i kartonger längst in i garaget. det är mitt liv. jag tror att det enda tillfället jag var relativt glad var när jag klev ut från gaten på flygplatsen och fick se min mamma. när jag sov hela vägen i bilen från arlanda hem till lilla linköping. första dagen/kvällen hemma när alla kom för att träffa mig. det var nog den enda dagen jag var glad för att vara hemma. sen har det bara gått nedför.

 

likaså som att jag har växt under mitt år i USA har också min vänner och familj växt här hemma. dock inte på samma sätt som jag. jag har insett att jag vill göra så mycket mer med mitt liv (kanske mer än vad jag faktiskt kan) jag är inte alls redo att "gå in i vuxenlivet". jag vill resa, jag vill sätta upp mål, jag vill skapa minnen, jag vill inte stadga mig på en plats för resten av livet. det är inte alls vad mina vänner här hemma anser. de är redo för vuxen livet. deras planer innehåller barn och familj nu. jobba och skapa ett hem. jag klandrar dom inte för det, men jag har inte samma åsikter. jag känner att jag inte alls hör hemma i Linköping längre.

 

det är svårt att komma hem till något så litet och något som är likadant som du åkte. att du har upplevt ett sådant äventyr är inte många som förstår. i alla fall inte i min krets. jag var jätte glad att jag skulle få dela med mig av detta utöver det vad folk har läst på min blogg. men så var det inte alls. det enda jag fick höra när jag kom hem var "hur har du haft det?" och "men vad ska du göra nu?". mer än så var det inte. folk bryr sig inte. jag hade fått varningen innan från min värdmamma, att ingen kommer vilja höra vad jag har att berätta. och så rätt hon hade. men att min familj inte ens ville veta, inte hade tid, eller kunde. att komma hem och känna sig så ensam, det är svårt. nu i efterhand ångrar jag mig. jag önskar att jag hade förlängt. för nu inser jag hur mycket bättre mitt liv var där än vad det är hemma. då hade jag åtminstonde fått ett till år att förbereda mig för det här bakslaget (som jag tyvärr faktiskt hade i bakhuvudet men inte ville inse).

 

samtidigt som jag kände att jag inte kunde prata med någon här hemma så kände jag också sakta hur min kontakt med de som var kvar på andra sidan jorden också försvann. frågan är om det är tidskillnaden, orken eller viljan hos människor som orsakar detta. jag försöker och försöker men efter tag tröttnar man. jag kan inte bara ge och ge men aldrig få tillbaka. jag önskar att jag kunde men jag kan inte.

 

förhoppningsvis känner inte alla au pairer som ska hem eller är hemma samma sak som jag. eran situation kanske är bättre. men allt jag vill är att åka bort, åka iväg nånstans. nu. jag har ingenting här.

 

deppigt va? tyvärr det är min hårda sanning. nu måste jag bara jobba på att få min motivation tillbaka. det har gått två månader och den har bara försvunnit mer och mer. så måste komma på vad jag ska göra för att hitta tillbaka.